Vardagen rullar på och vår älskade L har haft 8 friska första månader i livet. Men nu har han för andra gången drabbats av förkylning och virus som drabbat magen. Otaliga blöjbyten och feber i början av veckan. För varje dag som gått har han ätit mindre och mindre och har knappt tagit emot någon dryck. Jag har knappt tänkt på att jag själv behöver äta för hela dagarna har gått åt till att försöka få i L mat så han ska bli bättre men det har inte varit lätt. Han har inte riktigt varit sig själv men ändå utåt sett pigg och glad. Att han har lite att ta av har också varit skönt men i går kväll när han inte ätit och kissat på 7 tim och vägrar dryck kände jag att nu måste vi få hjälp att vända detta.
Barnakuten verkade ha en lugn natt då vi kom in efter halv 12. Levi sov äntligen då han inte velat komma till ro tidigare. Vi fick eget rum och en sjuksköterska klistrade fast en påsen på L för att samla upp det kommande kisset, han vägdes (tur som sagt att han inte är något magert barn) och tempades men han hade ingen feber. Vi fick vätskeersättning och en spruta i väntan på undersökning av dr. Jag höll i och M sprutade in ml efter ml i munnen på L. Han var ledsen och ville inte samarbeta men vi kämpade vidare. Doktorn kom och det hon kunde se var att han hade otit dvs öroninflammation. Inget som jag ens tänkt på då han inte visat några tecken på ont i öronen. Vi fick in en spruta med Kåvepenin som vi gav och sek efter kom de upp med allt annat han lyckats få i sig. Efter att ha sanerat honom och pappa var det bara att börja om och till slut kom det ngr ml kiss. Va glad man kan bli för lite kiss =)
Att jag till yrket är sjuksköterska spelar ingen roll när jag främst är mamma. När jag insåg att det var över min förmåga och ringde 1177 fick jag känna något som jag inte känt på mycket länge. Det var en stark oro och känslan som jag haft många ggr vid ångest. Men så fort vi kommit in till sjukhuset och blivit mottagna och sköterskan vi fick va varm och jätte trevlig lämnade jag oron utanför dörren. Nu var det ingen större fara med lilla L men han är det dyrbaraste vi har och när han inte är som han ska och det uppstår något som man inte rår på är det mycket skönt att det inte är svårare att få hjälp.
Nu fortsätter dagar med pyttsande för att få i honom lite näring men jag hoppas det vänder snabbt nu och jag får tillbaka min matglada unge som gapar stort och gnäller för att maten inte serveras tillräckligt snabbt.
Lev väl och ta hand om varandra. Kram L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar